monicacaroline

Borde: Plugga
Vill: Sova i soffan
Ska: Vet inte...Ångest =P !

Tror en psykologigubbe jag inte minns namnet på skulle förklara min ågestsituation med att det är för stora kontraster mellan mitt realsjälv och idealsjälv. I detta fallet har han nog rätt...

Klockan är 8 och denna supertrötta tjej ska börja promenera mot tåget...

Hmm, när jag packar för 6 månader i Sälen packar jag själv. När brorsan packar för 9 dagar sitter han och kollar på film med mig medan mamma packar... Hmm... Undra varför killar mognar långsammare? Helt klart föräldarnas fel. Inte biologiskt, nejnej! Men lite cred får jag väl ge det lilla liveyt, ibland reser han sig upp när mamma ropar på honom ändå XD.

Jag och Jennie kom igår fram till att vi ska skaffa oss var sin hockeyspelare! Det är manligt, svettigt, ruffigt och där kan vi snckade långa och biffiga killar! Ge mig!

Jag paxar http://frolundaindians.com/sv/frolunda/a-laget/spelartrupp/?qsLayout=personfakta&qsPlayerID=1608&qsSeasonID=69&qsKullID=1 =)

Sitter och har jordens mysigaste morgon. Flera sådana tack!

Rågflingegröt tillsammans med finaste Jennie innan vi traskade iväg till skolan som ett gammalt gift par <3. Efter att jag powerwalkat tillbaka hem, blivit helt svettig och go på ryggen och känt mig hurtig till tusen sitter jag nu med en stor kopp kaffe och njuter av stillheten innan jag ska sätta igång och *trumvirvel* STÄDA! Tjoho! Nejmen seriöst, jag har inte så ont av att städa, det är ju skönt att ha det rent och fräscht. Men jag hatar att dammsuga, det är tungt och tråkigt och sladden korvar sig och fastnar och grejer.

Gårdagskvällen var också helst toppen! Vi ska nog kunna göra en liten indian av Jennie också, det tror jag! Haha, har gått och blivit riktigt inbiten i det här med hockey, tycker det är superskoj att titta på! Ska försöka gå på så många matcher som möjligt nu innan jag åker iväg till Sälen. Men i alla fall, igår var det grymt tryck inne på Scandinavium, Frölunda spelade (till största delen av tiden i alla fall) riktigt bra hockey och resultatet, 5-1 kunde knappast varit bättre!

I helgen blir det Uddevalla för att vara hundvakt när min fina bror åker iväg på tågluff och Mammi och Pappi ska på konsert. Men I don't mind, älskar att umgå med mina små bebisar och ska ta tillvara på varje sekund med dem för jag vet hur hjärtskärande mycket jag saknade dem förra vintern. När familjen var uppe hos mig över nyår så valde jag ändå att bo kvar på Fäbo och i alla fall sova där, och varje kväll när de följde mig hem med vovvarna fick Loke nån form av spel när jag svängde av in mot Fäbo för då förstod han att jag skulle försvinna en liten stund. Och det där gnyandet som han gör, han låter nästan som en ekorre, gör så ont att höra! Men då vet jag i alla fall ur mycket han tycker om mig =)! Så som sagt, det ska bli riktigt mysigt att vara bara vi tre =).

Mr. Furnham (författaren till min kursbok) kan slänga sig i väggen! När Carr o är motiverad finns det absolut INGENTING som kan stoppa henne! Inte ens en tenta på en bok på över 1000 sidor på svår facklig psykologiengelska. HAH!

Idag har jag pluggat från 11 tills nu, vid 20... Är helt slut i huvudet och tror inte jag kommer klara tentan... BLÄ!

1 )För att jag saknar sommaren.
2) För att jag vill tacka Mammi för att du gav mig bra gener.
3) För att jag hittat en målbild för nästa sommar igen =).

Krossa alla fönster, slå in hans dörr
Låt honom veta, att inget är som förr
Säg som det är nu
Finns ingen väg tillbaks


http://www.youtube.com/watch?v=9fseGJSnVgQ

Så j*vla klockren!

Jag är så upprörd, så förbannad. Så himla sur!
Varför kan du inte bara förstå, varför kan du inte bara tänka liiiite längre, varför kan du inte se det ur mitt perspektiv?
Som att verkligen gnugga salt i såren när jag redan är trasig. Inte bara stö lite lätt utan verkligen skrubba in havssalt i köttsår typ.
Jag vill så gärna få dig att förstå men det går verkligen inte.

På tal om nåt helt annat så mötte jag ett gammalt ex ute i lördags. Eller mötte och mötte, stötte på en snabbis snarare. Och visst är det väl skönt när man kan göra det utan att känna svartsjuka, utan att känna den där klumpen i magen, utan att genast börja längta tillbaka. Utan att bara känna ren glädje över att man fått hälsa på personen =)! Att man båda kan vara nöjda med hur livet blivit på nåt sätt =) ! 

Och så lycklig som jag var i helgen går knappt att beskriva med ord men tro mig, jag ska ge det ett försök! Jag var så nere, så låg, så opepp på det mesta. Fortfarande. Stressad till tusen springer jag ner till tåget för att möta Fia och NickePicke med könslan av att "jo, detta kan la bli kul. Om nåt kan bli kul".. Stressad till max springer jag rätt in i dem vid tågen och i samma sekund som Fias armar landar runt mig släpper en stor sten ifrån min mage. Klumpen i halsen försvinner och några tårar senare är det som om en känsla av...lycka?... landar i mig. Jo, nog fanemig är det lycka! Att få promenera längs avenyn med mina finaste på var sin sida om mig och bara känna hur mycket jag ÄLSKAR. Så villkorslöst och obeskrivligt mycket! Underbar kväll, och följande kväll var ännu bättre för då hade jag även min underbara Julia vid min sida! Som försökte ha pepp-talk med mig efter lite för mycket vin, men baby - jag är så glad att du försökte!

Och som om det inte var nog med detta bjöd söndagen på underbaraste presenten på länge - min jennie flyttade till Gbg! Tajmingen kunde inte varit bättre, för med vetskapen om att Fia och Nicke skulle pka hem hade jag nog lätt kunnat gå ner mig igen. Men nu är det här, du stannar kvar här och får mig att känna mig hel igen. Du ger mig ett lugn inombords och en känsla av att "nu kan det gå åt helvete för även om det gör det vet jag att Jennie finns där och pusslar ihop mig igen". Jag tror att jag kan börja känna något igen.

Vad vore världen utan vänner som er? Vad skulle jag då ta mig till?

Jo, jag lever fortfarande. Här är jag. Jippie.

Är så jävla avtrubbad bara. Som en robot som sover, äter, går till skolan och duschar (ibland, om orken räcker till). Varför ska det alltid bli såhär för? Varenda gång. Inte för att Carro blir kär direkt ofta, snarare tvärtom. Carro hatar killar. Egentligen. Men inte dig för du är speciell. Det börjar dock bli en tragisk vana att de oerhört få gånger Amor skjuter sina pilar på mig så verkar han missa den andra personen. Börjar fundera på om han är full eller bara en riktigt dålig skytt? Alla bilder man ser på två (oftast små barn eller änglar av någon anledning) med små hjärtan över sig... Well, let´s say att the story of my life är att bara den ena parten har det. Och jag hatar det.

Ibland mår jag bra ändå. Men oftast mår jag som nu, med en begynnande känsla av panik i magen. Jag försöker intala mig sjä'lv att ta djupa amdetag, att detta var ett beslut för mitt eget bästa, men jag kan faan inte tro på det själv ens!

Jag inser att jag varit självupptagen. Fokuserat på min sorg, på hur opepp jag varit på allt, hur trasig jag känt mig. Men det gäller att säta saker i perspektiv och nyss slog det mig att jag kanske missat hur folk runtomkring mig mår. Det finns ju folk i min närhet, folk jag är oerhört mån om som måt betydligt sämre. Och för att dra det länge, som alltid, folk som svälter, inte har rent vatten, är sjuka... Nej, mina problem är nog inte så stora som de kändes...

Märker att jag inte mår bra psykiskt just nu, det tar sig så tydliga uttryck. Bara det att jag har tankarna på annat som gör att jag klantar mig så ini *******. Lyckades bränna mig i ugnstaket igår, bra jobbat. Fin blåsa på handen nu... Som påminner mig om att jag inte kan sluta tänka på dig även om jag vill. Mitt hår har slutat locka sig. Jag har konstant huvudvärk. Träningslusten pendlar mellan noll och lusten att banka skiten ur saker och ting. Och lagom tills jag fått på mig träningskläderna hamnar jag i det stadiet då jag bara står och tittar ut genom fönstret tills lusten har försvunnit igen.

Men imorse nådde jag nog toppen. Kände mig så fruktansvärt sämst, nere och kraftlös att bara jag läste kursplanen och stötte på ett ord jag inte kände till fick jag total panik, tårarna sprutade, jag ville INTE alls gå denna kursen för jag var för dålig för den och det slutade med att jag kastade mobilen i väggen (tack och lov att den överlevde för den är ju ändå helt ny)...

Men sen insåg jag att neeeee, jag är ju inte korkad! Jag kommer klara kursen, såklart! Jag känner bara såhär för att hela mitt liv varit en berg-och dalbana på sistone. Det kommer lösa sig, precis som kursen kommer lösa sig. Sen kommer det inte bli lätt, det är ett som är säkert...

Trodde tårarna var slut men nog fasen sprutar de igen...

När tårarna tagit slut finns bara ångesten kvar.  Bara den enorma besvikelsen.

Hur du ljugit. Säkerligen inte för att du ville, utan antagligen för att du önskade att lögnen var sann. Men det gör det inte lättare för mig nu. Det var fortfarande en lögn. Och att du fortsätter lova saker du inte håller. Det gör lika ont trots att jag var medveten om risken.

Jag tyckte att jag hann förändras. Från cynisk till positiv, från grubblande till sprudlande. Tack så inihelvete för att du tog det ifrån mig. Var du då tvungen att ens låta mig prova på hur den där lyckliga tjejen var? Nu vill jag ju inte släppa henne, men känner hur den personen oundvikligen tynar bort inom mig. Utan återvändo.

Jag känner hur jag sluter mig igen. Murar byggs upp med rasande fart. Isolerar mitt hjärta. för det klarar inte den här sortens smällar. Det gäller att aldrig mer sätta mig i en situation där det kan bli krossat. Många säger att det är värt att riskera sitt hjärta för att någon gång hitta rätt. Men efter det här kan jag konstatera attdet aldrig i livet är värt det.

Vi kanske bara inte är varandras typer, det var vad du sa.Nej, jag är väl inte din typ då. Jag trodde inte du var min heller förrän jag kände efter. Något som du vägrar att göra trots att du hävdar motsatsen. Jag är inte korkad om du tror det.

Du tror att jag är jordens underbaraste och snällaste. Som lltid är sådär mysig och härlig och glad och sprallig och som gör allt för dig. Men vet du vad? Du har så in i helvete fel! Jag är inte sån egentligen, du gjorde mig sån! Och nu när jag inte har dig längre är det borta! Så jag hoppas du ångrar dig tills ditt hjärta sprängs, och när det händer kommer jag inte vara där! Den personen är borta nu.

Jag känner mig som Carrie i SATC när hon ligger i söngen dag ut och dag in med fördragna persienner. Förutom att jag inte blivit lämnad på min bröllopsdag och att jag inte ligger i sängen i flera dagar. Men just uppgivenheten. Att veta att det finns absolut ingenting jag kan göra.

Jag är så jävla skitförbannad på dig! På att du tar ifrån mig min lycka, för att du förstör och för att du inte ger mig vad jag vill ha! Jag är arg för att du inte anstränger dig ett jävla piss fastän du hävdar att du gör det! Jag är så fruktansvärt förbannad på dina hämningar och spärrar som tar bort den underbara, vackra person du egentligen är! Faanhelvetesjävlaskit!

Och jag tycker jag förtjänar att vara lycklig!
Visst gör jag väl det?
Varför skulle jag inte göra det?

Jag är lycklig med dig och du sliter det ifrån mig! Gång på gång på gång! Men inte mer. Jag är ju starkare än sådär. Jag tar ju egentligen inte såhär mycket skit. Fast egentligen brukar jag inte vara såhär kär heller. Det är väl därför jag accepterat det såhär länge. Men jag har insett att jag förtjänar någon som vill vara med mig, som är lycklig med mig, som VILL ge mig kärlek. Jag kräver inte mycket men jag är inte lycklig med någon som gång på gång talar om för mig att han inte är kär i mig, inte kan ge mig tillräckligt (hur mycket jag än bedyrar att det kan han visst) . Jag är inte lycklig med någon som talar om för mig att han inte är lycklig med mig.

Och jag tycker jag förtjänar att vara lycklig!
Visst gör jag väl det?
Varför skulle jag inte göra det?