Och att du inte kan vara lite smart!
Jag är så upprörd, så förbannad. Så himla sur!
Varför kan du inte bara förstå, varför kan du inte bara tänka liiiite längre, varför kan du inte se det ur mitt perspektiv?
Som att verkligen gnugga salt i såren när jag redan är trasig. Inte bara stö lite lätt utan verkligen skrubba in havssalt i köttsår typ.
Jag vill så gärna få dig att förstå men det går verkligen inte.
På tal om nåt helt annat så mötte jag ett gammalt ex ute i lördags. Eller mötte och mötte, stötte på en snabbis snarare. Och visst är det väl skönt när man kan göra det utan att känna svartsjuka, utan att känna den där klumpen i magen, utan att genast börja längta tillbaka. Utan att bara känna ren glädje över att man fått hälsa på personen =)! Att man båda kan vara nöjda med hur livet blivit på nåt sätt =) !
Och så lycklig som jag var i helgen går knappt att beskriva med ord men tro mig, jag ska ge det ett försök! Jag var så nere, så låg, så opepp på det mesta. Fortfarande. Stressad till tusen springer jag ner till tåget för att möta Fia och NickePicke med könslan av att "jo, detta kan la bli kul. Om nåt kan bli kul".. Stressad till max springer jag rätt in i dem vid tågen och i samma sekund som Fias armar landar runt mig släpper en stor sten ifrån min mage. Klumpen i halsen försvinner och några tårar senare är det som om en känsla av...lycka?... landar i mig. Jo, nog fanemig är det lycka! Att få promenera längs avenyn med mina finaste på var sin sida om mig och bara känna hur mycket jag ÄLSKAR. Så villkorslöst och obeskrivligt mycket! Underbar kväll, och följande kväll var ännu bättre för då hade jag även min underbara Julia vid min sida! Som försökte ha pepp-talk med mig efter lite för mycket vin, men baby - jag är så glad att du försökte!
Och som om det inte var nog med detta bjöd söndagen på underbaraste presenten på länge - min jennie flyttade till Gbg! Tajmingen kunde inte varit bättre, för med vetskapen om att Fia och Nicke skulle pka hem hade jag nog lätt kunnat gå ner mig igen. Men nu är det här, du stannar kvar här och får mig att känna mig hel igen. Du ger mig ett lugn inombords och en känsla av att "nu kan det gå åt helvete för även om det gör det vet jag att Jennie finns där och pusslar ihop mig igen". Jag tror att jag kan börja känna något igen.
Vad vore världen utan vänner som er? Vad skulle jag då ta mig till?
Varför kan du inte bara förstå, varför kan du inte bara tänka liiiite längre, varför kan du inte se det ur mitt perspektiv?
Som att verkligen gnugga salt i såren när jag redan är trasig. Inte bara stö lite lätt utan verkligen skrubba in havssalt i köttsår typ.
Jag vill så gärna få dig att förstå men det går verkligen inte.
På tal om nåt helt annat så mötte jag ett gammalt ex ute i lördags. Eller mötte och mötte, stötte på en snabbis snarare. Och visst är det väl skönt när man kan göra det utan att känna svartsjuka, utan att känna den där klumpen i magen, utan att genast börja längta tillbaka. Utan att bara känna ren glädje över att man fått hälsa på personen =)! Att man båda kan vara nöjda med hur livet blivit på nåt sätt =) !
Och så lycklig som jag var i helgen går knappt att beskriva med ord men tro mig, jag ska ge det ett försök! Jag var så nere, så låg, så opepp på det mesta. Fortfarande. Stressad till tusen springer jag ner till tåget för att möta Fia och NickePicke med könslan av att "jo, detta kan la bli kul. Om nåt kan bli kul".. Stressad till max springer jag rätt in i dem vid tågen och i samma sekund som Fias armar landar runt mig släpper en stor sten ifrån min mage. Klumpen i halsen försvinner och några tårar senare är det som om en känsla av...lycka?... landar i mig. Jo, nog fanemig är det lycka! Att få promenera längs avenyn med mina finaste på var sin sida om mig och bara känna hur mycket jag ÄLSKAR. Så villkorslöst och obeskrivligt mycket! Underbar kväll, och följande kväll var ännu bättre för då hade jag även min underbara Julia vid min sida! Som försökte ha pepp-talk med mig efter lite för mycket vin, men baby - jag är så glad att du försökte!
Och som om det inte var nog med detta bjöd söndagen på underbaraste presenten på länge - min jennie flyttade till Gbg! Tajmingen kunde inte varit bättre, för med vetskapen om att Fia och Nicke skulle pka hem hade jag nog lätt kunnat gå ner mig igen. Men nu är det här, du stannar kvar här och får mig att känna mig hel igen. Du ger mig ett lugn inombords och en känsla av att "nu kan det gå åt helvete för även om det gör det vet jag att Jennie finns där och pusslar ihop mig igen". Jag tror att jag kan börja känna något igen.
Vad vore världen utan vänner som er? Vad skulle jag då ta mig till?
Kommentarer
Postat av: Anonym
oh jag hörde detta..
Postat av: Caroline
va?
Trackback
