Jo, jag lever

Jo, jag lever fortfarande. Här är jag. Jippie.

Är så jävla avtrubbad bara. Som en robot som sover, äter, går till skolan och duschar (ibland, om orken räcker till). Varför ska det alltid bli såhär för? Varenda gång. Inte för att Carro blir kär direkt ofta, snarare tvärtom. Carro hatar killar. Egentligen. Men inte dig för du är speciell. Det börjar dock bli en tragisk vana att de oerhört få gånger Amor skjuter sina pilar på mig så verkar han missa den andra personen. Börjar fundera på om han är full eller bara en riktigt dålig skytt? Alla bilder man ser på två (oftast små barn eller änglar av någon anledning) med små hjärtan över sig... Well, let´s say att the story of my life är att bara den ena parten har det. Och jag hatar det.

Ibland mår jag bra ändå. Men oftast mår jag som nu, med en begynnande känsla av panik i magen. Jag försöker intala mig sjä'lv att ta djupa amdetag, att detta var ett beslut för mitt eget bästa, men jag kan faan inte tro på det själv ens!

On the first page of our story
The future seemed so bright
Then this thing turned out so evil
I don't know why I'm still surprised
Even angels have their wicked schemes
And you take that to new extremes
But you'll always be my hero
Even though you've lost your mind

Just gonna stand there and watch me burn
But that's alright because I like the way it hurts
Just gonna stand there and hear me cry
But that's alright because I love the way you lie



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0