monicacaroline

Jag kom på en sak när jag var ute och sprang tidigare idag. Jag är en sån som verkligen behöver en känsla att springa på. Är det bara en random dag då jag är lagom glad är jag en riktig latmask som går lite när det börjar bli svettigt. Det är därför det gått så jävla bra med träningen på sistone. Jag har sprungit på sån ilska att blodet dunkat i öronen, på sån smärta att det känts som om springandet är det enda som hindrat mig från att gå sönder. Men inte på glädje. Inte förrän idag. Idag är första gången på jag vet inte hur länge som jag sprang på glädje. Det var rätt gött, men det var inte sån enorm glädje och lycka att det gick superbra. Det var mer en liten ljuspunkt i en annars rätt mörk vardag för mig just nu, men jag tog tillfället i akt och sprang på känslan. Men jag är nog mer effektiv på ilska och sorg, så jag får kanske gå tillbaka till det...