monicacaroline

Jag började fundera på hur man förändras genom åren. Inte utseendemässigt alltså, fast det förändras också så oerhört mycket när man tänker på det och ser gamla bilder, utan mer som person.

Som min föreläsare skulle sagt så är personligheten stabil över tid, oerhört stabil, så låt mig omformulera; Det är fascinerande hur man anpassar sig och förändrar sitt beteende på ett sätt som man ser fungerar för den perioden i ens liv. Medvetet eller omedvetet.

När jag var riktigt liten var jag extremt blyg. Riktigt, jobbigt blyg. Sen kom tonåren då jag ändå var allt annat än rebellisk faktiskt! En duktigt idrottstjej men kanske inte den gladaste och mest optimistiska människan på jorden... Följd av en period med pojkvän och festande. Därefter en period av hat av alla av manligt kön. Och sen den bästa perioden i mitt liv - med jobb, vänner, sambos, lycka, frihet. Problemlöst till tusen. Sen släpper man in dessa män på livet igen och de bara drar ner en. Fuckar upp ens liv. För alla ni därute med pojkvän, och jag vet hur mycket skit jag kommer få för att jag skriver detta, men för eller senare tar det slut. Och då har de lyckats fucka upp ert liv. Livet blir alltid fucked up när det tar slut. Och det gör det. Så jag ska återå till den underbaraste perioden i mitt liv. Om 3 och en halv vecka... Thank heaven!