Att bli kär...
Goooood kväll allihopa!
Nog inte så många som kommer läsa detta medan det fortfarande är kväll då många av er är ute på Smögen för en väldigt alkoholhaltig natt, men inte jag som ska jobba precis heeela dagen imorgon.
Imorse hade jag en sån där underbar slappismorgon där jag åt frukost i typ två timmar (fantastiskt med tanke på att mitt nya, hälsosamma liv inte tillåter typ 5 rostbröd med smält smör och ost) samtidigt som jag såg på filmen Dear John. Jag måste verkligen rekomendera den starkt till alla där ute som ännu inte sett den! Fantastisk film! Vanligtvis gillar jag inte kärleksfilmer utan mer psykologiska filmer som Shutter Island och Inception, och självklart allt av Tim Burton, men Dear John var verkigen underbar! Vill se den igen typ NU!
Men i alla fall, medan jag såg filmen kunde jag ju inte låta bli att grubbla över det här med att bli kär. Visst blir det bara svårare och svårare med åren? När man läser gamla dagböcker var man kär i ungefär tre killar samtidigt och det var väldigt få gånger någon av dem var samma tre dagar senare. Nu blir man mer försiktigt intresserad, alltid avvaktande för att man vet hur det alltför ofta går. Den där känslan av att man svävar fram och hela magen är full av lyckorus och hela världen bara ler mot en och man är sådär nervös att man bara vill kräkas... Den känslan innfinner sig liksom inte längre. Och när den väl gör det är det alltid den där lilla varningsrösten i huvudet om att det säkerligen snart kommer gå åt skogen som tar bort toppen av känslan. Så den blir lite bedövad på något sätt. När man sen slår i marken efter en av de få gångerna det fortfarande känns som att man svävar på moln, ja då finns det ju ingen annan man kan börja tänka på och bli lika lycklig igen?! Nu gör det ju ont! Och vem tusan vill bli kär om man vet att det antagligen kommer göra ont?
Jag vet inte. Kanske att jag vill det. Kanske inte. Fast jo. Eller? Och om jag nu skulle vilja det; hur tusan gör man? Alla säger att det kommer när man slutar tänka på det och slutar vilja ha det. Men för min del resulterar det i att jag tänker "ne, nu får jag inte tänka på pojkar för DÅ kommer jag hitta någon"... Och vad tusan tänker man på då egentligen? Jo, pojkar. Fail.
Nu blirre film och mousserande jordgubbsvin eftersom Mammi och Pappi har bröllopsdag idag! Grattis till er!
Nog inte så många som kommer läsa detta medan det fortfarande är kväll då många av er är ute på Smögen för en väldigt alkoholhaltig natt, men inte jag som ska jobba precis heeela dagen imorgon.
Imorse hade jag en sån där underbar slappismorgon där jag åt frukost i typ två timmar (fantastiskt med tanke på att mitt nya, hälsosamma liv inte tillåter typ 5 rostbröd med smält smör och ost) samtidigt som jag såg på filmen Dear John. Jag måste verkligen rekomendera den starkt till alla där ute som ännu inte sett den! Fantastisk film! Vanligtvis gillar jag inte kärleksfilmer utan mer psykologiska filmer som Shutter Island och Inception, och självklart allt av Tim Burton, men Dear John var verkigen underbar! Vill se den igen typ NU!
Men i alla fall, medan jag såg filmen kunde jag ju inte låta bli att grubbla över det här med att bli kär. Visst blir det bara svårare och svårare med åren? När man läser gamla dagböcker var man kär i ungefär tre killar samtidigt och det var väldigt få gånger någon av dem var samma tre dagar senare. Nu blir man mer försiktigt intresserad, alltid avvaktande för att man vet hur det alltför ofta går. Den där känslan av att man svävar fram och hela magen är full av lyckorus och hela världen bara ler mot en och man är sådär nervös att man bara vill kräkas... Den känslan innfinner sig liksom inte längre. Och när den väl gör det är det alltid den där lilla varningsrösten i huvudet om att det säkerligen snart kommer gå åt skogen som tar bort toppen av känslan. Så den blir lite bedövad på något sätt. När man sen slår i marken efter en av de få gångerna det fortfarande känns som att man svävar på moln, ja då finns det ju ingen annan man kan börja tänka på och bli lika lycklig igen?! Nu gör det ju ont! Och vem tusan vill bli kär om man vet att det antagligen kommer göra ont?
Jag vet inte. Kanske att jag vill det. Kanske inte. Fast jo. Eller? Och om jag nu skulle vilja det; hur tusan gör man? Alla säger att det kommer när man slutar tänka på det och slutar vilja ha det. Men för min del resulterar det i att jag tänker "ne, nu får jag inte tänka på pojkar för DÅ kommer jag hitta någon"... Och vad tusan tänker man på då egentligen? Jo, pojkar. Fail.
Nu blirre film och mousserande jordgubbsvin eftersom Mammi och Pappi har bröllopsdag idag! Grattis till er!
Kommentarer
Postat av: Malin
Ja, vad mer ska man säga? Håller meed dig helt och hållet...!
Trackback
