monicacaroline

Jag måste berätta, jag måste få skryta litegranna, för jag är så sanslöst stolt över mig själv!

Var ochåkte i Hundfjället idag med mina fina, och på vägg upp i liftenkläcker galna Natalie ut sig idén om att vi ska köra lite offpist. Lite nervös tjej. Sen fattade jag att vi skulle åka alldeles bredvid Väggen. Nerför stupet. MYCKET nervös tjej! Har nästan aldrig varit så rädd som när jag stod där på kanten och bara såg ett jättestup nedanför spetsarna på mina skidor. Sen fanns det bara en väg ner och det var... neråt =P!

Efter att ha hasat mig en liten bit insåg jag att det bara samlades mer och mer snö under min dalskida och att jag snart skulle stanna upp helt. Jag var helt enkelt tvungen att lägga en sväng. Och den millisekunden närbåda spetsarna pekar neråt, innan man inser att man lyckats komma runt i den djupa snön utan att fastna,då har man hjärtat i halsgropen! Men ju längre ner vi kom, desto roligare blev det! När man liksom hittade tekniken för att inte fastna. Och ju längre ner man kom desto mer sprutade kroppen ut mjölksyra! Efter att ha stannat två gånger för att vila låren,och två gånger ofrivillig vila när jag vurpade, stod jag äntligen nere på säker,platt mark igen! Stoltare än på länge!



Stuuuuuuuuuupeeeeeeeet!