Svävar.
Det känns som om jag svävar. Som om hjärtat slår alldelesför fort och jag inte kan andas. Som att jag ska kräkas men inte orkar uppbåda energin som krävs. Som om jag ser mig själv utifrån. Ovanifrån. Som om jag inte kan tänka. Inte vill tänka. För tänka innebär att känna. Jag måste ut, måste bort! Klockan är kvart över fyra på natten och jag vill inte sova. Kan inte. Orkar inte? Jag måste hem. Vad faan har jag att hämta här?
Tjugo över fyra. Jag måste packa. Måste hem. Mamma kom och håll om mig så jag inte går sönder! Pussa mig i pannan och få mig att kunna andas normalt igen. Prata med mig som bara du kan och ge mig styrkan att röra mig.
Halv fem. Jag ska aldrig någonsin mer vara så dum. Aldrig. Du sa åt mig att man måste visa kärlek, att man måste våga ge kärlek. Men titta vart det tog mig! Det tog mig till illamående, en känsla av maktlöshet, som om hjärtat vill ut ur kroppen. Som om jag faller handlöst. Men aldrig slår mig för det finns ingen mark.
Tjugo över fyra. Jag måste packa. Måste hem. Mamma kom och håll om mig så jag inte går sönder! Pussa mig i pannan och få mig att kunna andas normalt igen. Prata med mig som bara du kan och ge mig styrkan att röra mig.
Halv fem. Jag ska aldrig någonsin mer vara så dum. Aldrig. Du sa åt mig att man måste visa kärlek, att man måste våga ge kärlek. Men titta vart det tog mig! Det tog mig till illamående, en känsla av maktlöshet, som om hjärtat vill ut ur kroppen. Som om jag faller handlöst. Men aldrig slår mig för det finns ingen mark.
Kommentarer
Trackback
